Det är den 9 juni 1984, självaste pingstafton. Orsa har fått ett nytt centrum. Orsa kommun och ortens näringsliv har gått samman för att fira detta. Det är musikkår och drillflickor, hästar och mc-poliser. Kommunalrådet Ann Beskow håller invigningstal. Invigningsceremonin leds av Åke Strömmer och det är dansuppvisning av barndanslaget. Pelle Jakobsson blåser in det hela med näverlur. Spelmanslaget är på plats, Nisse Wiborg introducerar Varieté Vauduville som slagit upp sitt gycklartält vid den gamla lekplatsen vid August Larsson. 

Det är party på byn. Och så – efter ett noggrant uppgjort schema spelar Storbandet, Dragspelsklubben, Spelmanslaget, Frikyrkogrupperna, Trio med Luta, Bröderna Björk, Allan Harris och Kent Standits på olika platser på byn. Men vad är detta! Ingen scen! De står direkt på gatan!

Anledningen är ”huvudattraktionen” Hellzephyrs poporkester, vid den tiden rikskändisar i denna pre-orsaspelmän-Kalle-Moraeus-tid, som naturligtvis måste vara med. Pelle Klockar, basist, är trött på att spela på stora scener. När arrangörerna erbjuder sig att bygga en temporär scen i centrum säger han trött ”Kan vi inte bara stå på gatan och spela.” Och så får det bli. Undertecknad blir den som får meddela organisationskommittén, där han omedelbart blir invald. Och nu står han och bandet på Kung Gustavs väg, utanför Kulturhuset och finner att det här är ju skitkul.

”Blir det här bra fortsätter vi varje onsdag i juli” kommer kommittén fram till och bra blev det ju. Dock röstades mitt förslag att kalla tillställningen ”Tjofaderittan på gator och torg” ner – av den som skulle trycka programmet! Det blev bleka ”Orsa i centrum” istället. Innan det blev ”Orsayran”, rätt och slätt. Men som folk minns att det var, var det inte från början. Första onsdagen sammanfaller alltid med Bingsjöstämman så det var rätt folktomt – både vad gäller publik och musik. Rätt svettig i pannan inför nästa onsdag sätter jag mig ner vid telefonen och ringer runt till alla i min kalender – ty detta var före Facebook och Instagrams tid och onsdag två är vi säkert 15 musikanter.  Krögarn på Fryksås är lite sur, för dom har Dalakväll på onsdagarna. Nu kanske vi stjäl folk från dom.  ”Inte då”, svarade jag. ”Vi fixar buss och åker upp och spelar hos dig när vi varit på gatorna”. Där födds myten om Nachspielet på Fryksås. Det efterspel som gått till hävderna. Fryksås Hotell tog vid den här tiden kanske 50 sittande. Och vi fyllde stället första onsdagen vi drog upp. Fortfarande ganska få musikanter, men mycket publik för förhållandena. Snacket gick och i princip fördubblades både musikant och publiknärvaron varje onsdag! När vi var uppe i 500 betalande fick vi lov att avblåsa det hela. Faktum är att vi bara hade 6-7 Nachspiel i Fryksås. 

Även på gatorna började det bli lättare att få folk att spela -och komma ut och titta.  De tre första åren var det ett evinnerligt ringande. Basen var fortfarande Orsamusikanter. Å andra sidan bodde vid den här tiden många profiler i närområdet. De första som dök upp var alla Leksandsmusikanter med Pelle Lindström, Stickan Mases och Pellas Mats i spetsen. Sen råkade Ale Möller bo i Furudal och han drog gärna med sig kompisar. Vi samlades före gatuanfallet i min lägenhet – en tvåa i Titanic – för uppvärmning. 

Snart insåg vi att vi för att behålla intresset behövde kalla in lite kändisar för att krydda anrättningen med. De två första inhyrda musikanterna var Lille Gerhard och Lenne Broberg. De hade inte varit med om något liknande, men älskade konceptet och bidrog till att det blev lättare att hitta gäster. Snacket gick nämligen. Dessutom avslöjade vi aldrig i förväg vem som skulle komma. Oftast inte ens när de kommit. Totte Wallin gick under en hel yra under pseudonymen Gösta Linderholm.  Hep Stars introducerades som Tages och så vidare. 

Hep Stars var det för övrigt Stefan Nordin, yrgeneral efter mig, som tog hit första gången. De har ju en Orsaanknytning genom Janne Frisk som är från Bjus från början. Stefan, gammal artistbokare som med sin kalender tog det här med kändisgästandet ett snäpp till. När han ringde Svenne Hedlund fick han förstås en massa frågor. ”När är det soundcheck, finns PA på plats osv osv”. Jajjamän, sa Stefan. Kom till 15 så fixar vi det. (Vid den här tiden hade vi vuxit ur min lägenhet och samlades på Orsa Hotell) Hep Stars kom, bara för att mötas av en cykelkärra med en högtalare, en mick och skylt där det stod ”Hepstars PA” på. Behöver jag säga att dom älskade bluffen.

Det är så många som borde nämnas i samband med Orsayran. Bosse Gathu och Kuprick och hela Fryksåsgänget, Ola och Pelle Klockar, Claes Norrbom, alla arbetande styrelsemedlemmar – för i den här styrelsen har man fått arbeta – alla Prao och Pryo och andra praktikanter som fått det hela att gå ihop på nåt sätt. Mångåriga kassören Carola som inledde karriären med att bära latrintunnor tillsammans med mig på torsdagmorgnarna (alla de praktiska guppen på yr-vägen lämnar vi därhän den här gången.)  Det är många som lagt ner sin själ för att yran ska fortsätta att vara yr. 

Framförallt är det förtås musikanterna som ska ha en eloge. Alla dessa anonyma entertainers på absolut alla nivåer på skalan. Det är mötet mellan dessa som gjort att vi kan köra Orsayran för 40:e året. Jag får ofta frågan om mitt bästa minne från Orsayran. Förutom de gånger jag varit med och spelat själv brukar jag då nämna en gång, när jag iklädde mig rollen som åskådare och gick in på Akropolis och får höra riffet till The Final Countdown – på nyckelharpa. Och på bordet står två och sjunger av hjärtats lust, omgiven av finniga gitarrister som just lärt sig lösa G och några av våra finast musikanter. Det är Jocke Cans och Nanne Grönwall.  

Det är Orsayre-fusion när den är som bäst. 

Janne Bäckman